Filmrecension: Edie (2018)

83-åriga Edie tycker inte att det finns något som heter “för sent”. Så hon lämnar sitt gamla liv, pratet om ålderdomshemmet, packar sin vandringsryggsäck och ger sig ut på det äventyr hon aldrig tog sig för – att besegra det mäktiga berget Mount Suilven i Skottland.

En härlig film om att ta vara på den tid man har, och göra det mesta av den. Fantastiska vyer, starka karaktärer och en vandring som faktiskt åstadkom det filmen i sig utgav sig för att handla om när skådespelerskan Sheila Hancock också blev den äldsta personen att bestiga Mount Suilven – på riktigt!

Mina åsikter om filmen:

Edie är en vacker film med ett fint budskap. Jag tycker att handlingen är intressant, händelserik och charmig och detsamma med karaktären Edie. Hon är en bitter, men härlig 83-åring som först ser allt från ett negativt perspektiv, men som sedan efter filmens gång börjar se det positiva med livet. Det är inte ofta jag ser en så genuin film, speciellt inte med en handling som denna.

Hela filmen är verkligen som taget från verkligheten, jag känner igen mycket gester och manér från äldre släktingar i mitt liv. Alla små detaljer skapar en underbar film och jag fick många gånger ett gott skratt åt karaktärerna.

Något jag snabbt märkte var hur filmen lyckas gå lugnt fram, men samtidigt fängslar tittaren. Jag tappade aldrig intresset eller blev uttråkad, utan allt hängde ihop väl och händelserna förde filmen framåt fint. Dock tycker jag att vissa karaktärer kändes onödiga till filmens handling, men det är en liten detalj som jag inte lägger mycket värde i.

Generellt är Edie en lugn, charmig och rolig film som alla måste se. Att se en film med budskapet att ta vara på livet är aldrig en dålig idé, utan jag fick snabbt en hoppfull och inspirerande känsla. Jag kan varmt rekommendera den!